Camera Obscura

Fd fotograf, numera förläggare - men plåtar såklart fortfarande och bloggar i tid och otid ;-)
 

På tal om analogt - så här laddar man en 82 år gammal kamera med film!

Fujifilm X-pro1 med 60/2,4 samtliga bilder. Kameran på bilden är min Leica II från 1930, dvs den började sitt liv som en Leica I - läs mer om den här ;-)

Som jag berättade i förra blogginlägget så laddade jag min Leica II - ursprungligen från 1930 - med film. Och för er som undrar så är det precis samma film som används än idag - 135mm film om 36 exponeringar, i en ljustät filmkassett (se bilden ovan). Leica var med och skapade den standarden, när Oskar Barnack konstruerade "Ur-Leican" 1913 så anpassade han den helt enkelt för en "armslängd" film - ca 1,5m - vilket blev 36 bildrutor.  Filmen var egentligen avsedd för rörlig bild, därav perforeringen, dåtidens stillbildsfilm höll betydligt större format. De flesta långfilmer spelas fortfarande in och visas på 135mm film - även om digitala biografen blir allt vanligare.



Leica II - precis som alla Leicor tom M3 (som kom 1954) - laddas enbart via botten och saknar den "baklucka" som alla moderna kameror har. Nyare Leicor har en "hjälp-lucka" men tekniken är i stort sett densamma - även Leica M8 och M9 laddas med batteri och minneskort via en likadan avtagbar botten.



Detta kräver att en löstagbar filmspole tas ut och att filmens "flärp" träs upp på den innan den laddas i kameran.


Sedan skjuter man in spole och filmrulle i kameran och filmen måste vara "spänd" annars blir de fel. Därefter måste man dra fram filmen försiktigt samtidigt som man håller mot på återspolningsvredet - så att filmen spänns ytterligare och frammatningsmekanismen tar tag i perforeringen. 



För att kontrollera att filmen kommer rätt - inte minst över tryckplattan - är det bäst att ta av objektivet och öppna slutaren. Skulle filmen fastna kan man även putta på den via slutaröppningen så att den kommer i rätt läge. Ingen perforering får synas i öppningen och filmen måste röra sig jämt när man drar fram den.

Sedan är det bara att sätta på bottenlocket, montera tillbaks objektivet, göra minst två blindavfyrningar (för att mata förbi den ljusskadade delen av filmen) och nollställa räkneverket. 

Nu är man redo att börja fotografera. 

Och inte helt fel med en handhållen exponeringsmätare samt en modern optisk extra-sökare i tillbehörsskon - den inbyggda visar bara 50mm och är ganska liten. Men mätsökaren är lättanvänd och mycket exakt. Så med modern optik på kameran så blir bildresultatet som från vilken analog Leica som helst ;-)

Du kan läsa mer om min Leica II i ett tidigare blogginlägg.

2012-09-01 13:32   syntax

Det kan vara svårt att ladda en gammal Leica med dagens filmkonfektion - filmen fastnar gärna mot tryckplattan. Det beror på att den tillskurna laddningstungan är för kort. Kameran är byggd för den längre laddningstunga som gällde före någon gång på 1970-talet. Laddningstungan skall vara ca. 2cm längre, och detta kan man skära till med en egen mall. Mallar för att skära till film levererades bland annat av Leica - annars kan man tillverka en själv.

ojanson 2012-09-03 15:52

Dra först ut filmen ett varv runt kassetten, plus fyra perforeringshål till. Då behövs ingen mall, och det blir alldeles lagom. :-)