Några tankar och tips kring lagring av bilder - medans jag för över 1,5 terabyte bildarkiv till en ny hårddisk!
Jag börjar få för många lösa hårddiskar, både hemma, på jobbet och i bankfacket. Så vår IT-ansvarige köpte hem en SATA-dockningsstation som gör det möjligt att ansluta en "lös" disk till datorn. Stora diskar är oförskämt billiga idag - det är när man köper dem i kabinett som priset springer iväg. Så nu sitter jag och för över bilder till en 2TB HD - för att ersätta tre kabinett men totalt 1,5TB på jobbet. Smart lösning!
Tidigare - från början av 90-talet - har jag använt mig av CDR-skivor och innan dess SyQuest-diskar. Jag brände konsekvent bilderna på arkivbeständiga - sk guld-skivor - främst från Kodak. De utlovade 100 års arkivbeständighet.
Nu är jag lite av en "arkiv-taliban" - jag är supernoga med skivorna. Undviker att repa dem, förvarar dem i plåtlådor (ingen syra), i mörker och med jämn temperatur. Trots det är vissa bildfiler idag oläsliga på de Kodak Photo-CD-skivor som jag lät göra i mitten av 90-talet.
Nuförtiden finns det två typer av CD-skivor som jag använder mig av - inte för backup - det skulle bli alldeles för många. Utan för bildleveranser, främst till privatpersoner. Det är Fujis CD-R för digitala foton samt de sk Vinyl CD som är svarta och helt okänsliga för UV-ljus (och mycket reptåliga).
DVD-skivor använder jag ytterst sällan, de är extremt rep och UV-ljuskänsliga. Jag har flera DVD:er som blivit oläsliga inom loppet av bara några få år.
Så för digitala bilder är det hårddiskar som är bäst - och alltid minst en backupdisk, helst två (varav en i bamkfack ;-)
När det gäller det analoga materialet så föredrar jag de ljustäta och syrafria pärmarna med tilhörande "Museum Quality Archival" fickor från amerikanska "Vue-All". Men om sanningen skall fram så ligger nog hälften av mina negativ i pergamyr-fickor i vanliga dokumentpärmar, eller i fotopappers-kartonger tillsammans med sina kontaktkartor ;-) Det är faktiskt lättare att hålla ordning i det digitala arkivet...
Och så måste ju negativen tas fram, dammas av, skannas, behandlas i PhotoShop - för att kunna användas digitalt och/eller prinats ut. Om man nu inte har tillgång till ett foto-labb samt tiden att kopiera analogt (vilket jag önskar att jag hade).
Men - negativet är magiskt - det är inte RAW-filen!
Sedan har vi papperskopian - den silverbaserade analoga eller den pigmentbaserade digitala. Enligt många det mest arkivbeständiga formatet, i alla fall det mest lättpresenterade. Den kräver bara ljus - ingen ström, ingen skärm, inget hjälpmedel - för att kunna betraktas.
Kanske är det den som är det riktiga fotografiet? Den bild som kan ärvas, som kan säljas på auktion, som kan hängas på väggen...
Tack för din redovisning av erfarenheter av CD och DVD. Jag har alltid varit notoriskt misstänksam mot DVD, och på den tiden jag använde det såg jag alltid till att ha samma material på två skivor. Men jag gick snart ifrån det på grund av känslan att det var opålitligt. CD känns lite tryggare, men bara lite, och rymmer för lite dessutom. Numer utbyter jag filer med omvärlden via Dropbox i stället.
Men det har varit ett slit med alla dessa olika media, Syquest, Bernoulli, Zip, Jazz ... skönt att inte behöva hålla på det.
de e minst jobb för mig som inte gillar eller som är dålig på det tekniska!
B)
Skannat med backup får man de fördelar du nämner ovan.
Om filerna långt senare inte är läsbara (t ex pga bortglömda migreringar till framtida format/gränssnitt, eller kärvande hårddiskar), finns förhoppningsvis filmen kvar.
Negativ/dia plus en enkel lupp är garanterat framtidssäkert.
Anledningen till att jag blev sur är att det fanns fundamentala fel i deras redovisning. De redovisade bara om filerna drabbats av bitfel. INTE om lagringsmediats felrättningsprotokoll kunde hantera det eller inte.
Som exempel: En gammal utsaga säger att för varje gigabyte RAM du har i en dator så kommer du statistiskt sett att få ett bitfel per dygn orsakad av kosmisk strålning.
Dessa bitfel märks inte, iallfall inte för mig, eftersom jag använder minnen i min dator som är utrustade med automatisk felkorrigering. Detta innebär att slumpen skulle behöva vara sådan att två bitar i samma minnesord skulle slås om på grund av kosmisk strålning _samtidigt_ innan det skulle märkas... Ja, och det skulle ju bara märkas om just dessa minnesord var i bruk.
Den tiden gällde ju bara om skivorna brändes i 1x hastighet på en "referensbrännare", det skulle vara jämn och sval temperatur, kontrollerad luftfuktighet och inget som helst infall av UV-ljus ;)